Karut

I dag var Karut på stan i ett mycket viktigt ärende. Med block, penna och kamera i högsta hugg banade hon sig väg bland Lidköpingsbor och andra.
Karut var på jakt.
När första bytet var nedlagt, en äldre man (vad annars?), rös mannens fru till, grävde i väskan och stack till Karut 20 kronor.
Äntligen! tänkte Karut. Äntligen förstår någon hur farlig jag är. Vilken information jag kan gräva fram, vad jag är kapabel till... Här måste vi tyvärr avbryta Karuts tankemonolog. Annars är jag rädd att storhetsvansinne måste få en superlativ form. (Storhetsvansinnast. Det blir som uddast Stumpan!)
Karut kunde ha tänkt så till nästa världskrig (och förmodligen startat det själv) om det inte hade varit för vad frugan gjorde härnäst.
Med snälla ögon och lite darriga kinder tittade hon på Karut och sa:
- Det är så fint väder idag. Ta den här slanten och köp dig en glass.
Karut skrek inuti. Hon ville skrika utanpå också. Karut är trött på att bli gullad med av tanter. Karut vill inte att tanterna ska nypa henne i kinderna med blicken. Karut tycker inte om när tanter klappar henne på huvudet. Även fast de bara tänker det inuti.
Karut är farligare än så.

Karut gjorde i alla fall som frugan sa. Köpte sig en glass och satte sig på en varm parkbänk. Bredvid henne satt två farbröder och drack sprit. De vägrade bjuda Karut. Karut hundögstittade. De ville ändå inte bjuda. Då gjorde inte Karut det heller.